Recension i Aftonbladet av ”Eget hem åt alla”

Inkomsterna har i två decennier halkat efter bostadspriserna. Det har lett till en situation där ungefär en tredjedel av Sveriges hushåll inte har möjlighet att ta ett normalt bostadslån. De utlämnas i stället till en kamp om ett minskande antal hyresrätter till allt högre priser. Andra tvingas ta skyhöga lån för att få tak över huvudet: de hyr pengar i stället för bostad. Med det tar de också risken för att värdet på hus och lägenheter kan falla vid en bostadskrasch.

Det här och orsakerna bakom är ämnet för Dan Anderssons bok Eget hem åt alla. LO:s tidigare chefsekonom gör en stor poäng av att det finns en boendeform – hyresrätten – som motverkar dessa problem. Men att det sedan 1990-talet bedrivits en aktiv politik för att gynna eget ägande av bostaden. Avdrag ges för räntor, reparationer och underhåll; fastighetsskatten har avskaffats. Välbemedlade människor med dyra hus är vinnarna bakom denna uppochnervända fördelningspolitik.

Vi pratar inte om några småpengar. Skattesubventioner till det ägda boendet uppskattades till 65 miljarder 2015, en kostnad som förväntas öka. Som andel av BNP, påpekar Andersson, motsvarar detta de statliga utgifterna för bostadspolitiken som fördes innan privatiseringsvågen inleddes i början av 90-talet.

Läs hela recensionen här

Annonser

Ny rapport: Tillbaka till framtiden

Den svenska statsskuldens andel av bruttonationalprodukten har mer än halverats på mindre än två decennier under hurrarop från politiker och ekonomer. Men är det verkligen rätt att jubla så mycket över att det offentlig- finansiella kapitalet utvecklats väl? En ekonomis livskraftighet beror ju på så mycket mer, till exempel på att det finns en utbyggd infrastruktur och bostäder på orter där det efterfrågas arbetskraft, att människor är välutbildade och har de kompetenser som efterfrågas på arbetsmarknaden, att det finns en fungerande rättsstat, tillit mellan människor och mycket mera. Även dessa företeelser kan beskrivas som kapital: realkapital, humankapital, institutionellt kapital och socialt kapital.

Det finns många indikationer på att Sverige inte har förvaltat dessa kapital lika bra som det offentlig-finansiella. Det rapporteras flitigt om förseningar i trafiken, brist på bostäder och fallande skolresultat hos svenska elever.

Hur kommer det sig att dessa kapital utvecklats sämre än det offentlig-finansiella? I denna rapport till projektet Full sysselsättning och solidarisk lönepolitik, skriven av LOs före detta chefsekonom Dan Andersson och LO-ekonomen Sebastian de Toro, framförs att en tänkbar orsak är att de här kapitalen inte mäts och redovisas på ett systematiskt sätt.

 

Läs ”Tillbaka till framtiden” här

Recension Ekonomistas: Robert Östling om Tak för fattigdom

En stor del av boken är en pamflett för ökad jämlikhet och framförallt för att den (relativa) fattigdomen inte ska tillåtas att fortsätta öka. Anderssons främsta argument för detta är helt enkelt att alla barn och unga i Sverige ska ha så lika möjligheter i livet som möjligt och inte begränsas av sina föräldrars resurser. En stor del av boken handlar dock om hur en ökad fattigdom påverkar välfärdstaten. En grundbult för att förstå resonemanget är två relaterade idéer om välfärdsstaten som jag tycker mig skönja i flera av Anderssons skrifter.

Den ena idén är att medelklassens stöd för välfärdsstaten inte bygger på solidaritet, utan egenintresse. Så länge det finns en stark tilltro till att välfärdsstaten effektivt levererar välfärdstjänster av god kvalitet stödjer medelklassen systemet. Stödet för välfärdsstaten eroderas om medelklassens (upplevda) välfärdsnivå sjunker, till exempel på grund av att sjunkande skatteintäkter tvingar fram besparingar i välfärden eller om en större andel av välfärdstjänsterna konsumeras av andra grupper.

Den andra nära besläktade idén är att välfärdsstaten inte omfördelar så mycket mellan individer, utan främst omfördelar över livscykeln. Vi är villiga att betala skatt idag för att vi förväntar oss äldreomsorg, hälsovård och pensioner i en avlägsen framtid som lever upp till det vi en gång betalade i skatt. Detta innebär att stödet för välfärdsstaten inte bara är avhängigt kvaliteten och omfattningen på de välfärdsstjänster som levereras just nu, utan vad man tror den kommer leverera i framtiden. Stödet för välfärdsstaten idag beror därför på förväntningar om framtida skatteintäkter, men också framtida väljares vilja att via skattsedeln tillhandahålla välfärdstjänster. I den generation som nu går i pension tycks det till exempel finnas en besvikelse över att detta samhälleliga kontrakt över tid inte har upprättshållits — t.ex. skrev Lars Åberg i SvD häromdagen att han ”nödgas inse att systemet inte kommer att ta hand om mig på samma sätt som jag tagit hand om systemet”.

 

Läs hela recensionen här

Daniel Swedin i Aftonbladet: Svensk fattigdom hotar demokratin

Nästan 80 procent av invånarna i Sverige och Danmark anser att man i allmänhet kan lita på andra människor. I länder som Frankrike och Ungern anser bara 20 procent det. I Serbien är det bara 8 procent.

Vad beror det på?

Den rimligaste förklaringen är att de skandinaviska länderna är relativt jämlika samhällen, med liten inkomstspridning, en utbyggd välfärd och små klyftor mellan rik och fattig.

Men den sociala tilliten – och därmed demokratin – är hotad.

Den menar den förre LO-ekonomen Dan Andersson i sin nya skrift”Tak för fattigdom – så skyddar vi demokratin”.

Politik spelar roll

Hotet är fattigdomen. Vi vet sedan tidigare är Sverige är ett av de rika länder där klyftorna ökar snabbast och där andelen fattiga ökar mest.

År 1990 – innan 90-talskrisen slog till – räknades sju av hundra svenskar som fattiga. Om bara 14 år kan det röra sig om så många som 19 av hundra.

Samtidigt finns det 156 miljardärer i vårt land och deras sammanlagda förmögenhet ligger i dag på ofattbara 1 800 miljarder kronor.

Vad beror de ökande klyftorna på? Det går att peka på den mystiska globaliseringen och ny teknik, men Andersson lyfter fram något mycket enklare: svensk politik.

Läs hela artikeln här

Östra Småland Nyheterna: Sätt tak för fattigdomen och skydda demokratin

”En bok – “Tak för fattigdomen – så skyddar vi demokratin” (H&H förlag) som också handlar om tillit och trovärdighet rörande våra välfärdsinstitutioner och vad som händer med demokratin när den tidigare så höga tilliten rörande våra välfärdsinstitutioner börjar svikta. Något som är tydligt märkbart under de senaste åtta-tio åren. Också om vi relativt sett ännu har en hyfsat hög sådan jämfört med andra europeiska länder. Några siffror som belyser detta: Nästan 80 procent av invånarna i Sverige och Danmark anser att man i allmänhet kan lita på andra människor. I länder som Frankrike och Ungern anser bara 20 procent det. I Serbien är det bara 8 procent.”

 

Läs hela artikeln här 

AiP – Sätt ett tak för fattigdomen

Dan Andersson, LOs tidigare chefekonom, föreslår i sin nya bok att riksdagen sätter ett tak för fattigdomen. Det skulle återskapa tilliten mellan människor, skydda demokratin och dra undan mattan för Sverigedemokraterna.
– För mig är det väldigt tydligt att det är inkomstskillnader som är huvudförklaringen till det vi ser. En resonansbotten hos en mycket större grupp av människor som har mycket försämrade villkor, säger Dan Andersson.
Anderssons inlägg i debatten är i allra högsta grad aktuellt. I veckan kom LO med sin rapport om makteliten. En vd tjänar nu 54 gånger så mycket som en industriarbetare,  65 gånger mer än en kommunalare. Klyftan har aldrig varit större.
Läs artikeln här

Stig-Björn Ljunggren skriver om Tak för Fattigdom

Allt detta borde diskuteras lite mer ingående, utöver de partipolitiska oförskämdheterna vi hittills fått höra. Och några försöker. En viktig bok om hur omställningen på arbetsmarknaden måste tas på allvar är Dan Anderssons ”Tak för fattigdom– Så skyddar vi demokratin” (Hjalmarson & Högberg Förlag).

Boken är mycket inspirerande och snuddar vid en frågeställning som blivit elefanten i rummet – den finns där men det är besvärligt att tala om: Nämligen att det ökade utbudet av arbetskraft kommer att pressa ner hela lönebilden. Eller leda till ett samhälleligt sönderfall om inte arbetsmarknaden öppnas upp för fler.

Fackföreningarna är ju organi­sationer som bildats för att minska utbudet av arbetskraft, så att det därigenom blir anständiga anställningsvillkor. Detta gick att kämpa sig fram till i ett läge när näringslivets organisationsstruktur tillät kartellbildning för arbetskraften.

Men frågan är om dessa förutsättningar nu förändrats?

Och om alternativet, att allt fler lever på välfärdsstatens bekostnad utan att kunna bidra med finans­ieringen, är högproblematiskt?

Dan Andersson försöker identifiera problemen men också skissa på lösningar, exempelvis att politikerna bör sätta upp mål för hur många fattiga vi accepterar. Och självfallet hålla detta antal så lågt som möjligt.

Läs Artikeln här